
The Hunger Games: Sunrise on the Reaping bjuder på brutal nostalgi
Recension av The Hunger Games: Sunrise on the Reaping
Historien om Haymitch Abernathy har ett starkt driv och en fin huvudrollsinnehavare. Den tappar dock fart i en väl tilltagen speltid och spretiga karikatyrer.
Den senaste filmen i serien tar oss 24 år bakåt i tiden, till det 50:e jubileet av Hungerspelen. För att markera det speciella tillfället ändras reglerna drastiskt. Distrikt 12 tvingas skicka fyra deltagare till arenan i stället för de vanliga två.
Den 16-årige Haymitch Abernathy dras in i dödsleken efter en våldsam incident under slåtterdagen, samma dag som han fyller år. Han tvingas lämna sin mor, sin yngre bror och flickvännen Lenore bakom sig i det fattiga koldistriktet. Väl framme i huvudstaden möts han av regimens hänsynslösa tv-produktion och en samling extravaganta makthavare.
Joseph Zada bär dramat med bravur
Filmens stora behållning är Joseph Zada i rollen som den unge Haymitch. Han fångar den trotsiga envisheten och den begynnande cynismen hos en karaktär som senare i livet blir den härjade mentor vi känner från tidigare filmer. Zada ger rollen ett genuint hjärta och förmedlar trovärdigt både rädsla och omtanke om de andra ungdomarna.
Samarbetet med distriktskamraten Maysilee Donner, spelad med vass kaxighet av Mckenna Grace, skapar en fin dynamik under förberedelserna och på fältet. Även Jesse Plemons tillför ett välkommet mått av mänsklighet i rollen som den unge tv-fotografen Plutarch Heavensbee. Hans uppgift är att klippa bort obekväma protester och skapa falska tv-bilder för att hålla befolkningen lugn.
Regissören Francis Lawrence vet hur man bygger upp ett spännande spektakel. När spelet väl sätter igång är överlevnadskampen påtagligt brutal och stundtals hemsk att bevittna. James Newton Howards musik och Jo Willems foto ramar in dramatiken på ett sätt som väcker minnen av seriens mer lyckade stunder, som The Hunger Games: Catching Fire.
Tondöva karikatyrer och onödig längd
Balansen haltar däremot betänkligt när historien rör sig i maktens korridorer i Capitolium. Karaktärer som eskortledaren Drusilla Sickle, tolkad med groteska proteser av Glenn Close, och den unge programledaren Caesar Flickerman i Kieran Culkins gestaltning slår över i skrikig fars. Deras överdrivna manér skär sig mot det allvar och den bistra fattigdom som präglar ungdomarnas hembygd.
Ralph Fiennes gör en kylig och kontrollerad president Snow, men manuset ger honom för lite utrymme för att skapa ett verkligt hotfullt avtryck. Detsamma gäller flera tidigare mästare som dyker upp i perifera roller utan att få något egentligt spelrum.
Filmen lider också av sin speltid på nästan två timmar och fyrtio minuter. Vissa actionsekvenser i den färgstarka arenan drunknar i röriga datoreffekter som gör att scenerna tappar nerv. Mot slutet dras handlingen dessutom ut i onödan med scener och gästspel som främst verkar finnas till för att tillfredsställa de mest hängivna entusiasterna.
Filmen passar framför allt den som redan gillar Panems dystopiska värld och vill se hur pusselbitarna faller på plats. The Hunger Games: Sunrise on the Reaping visas på bio.



