
Heartland tappar spänningen i ett rörigt Nashville
Recension av Heartland
Jessica Chastain kämpar hårt med bootsen på. Ändå förblir Heartland en trög thriller utan nerv.
När den unga stjärnan Charlie försvinner tvingas den tidigare countryartisten Misty Jones lämna sitt isolerade liv på en enslig gård. Hennes bror ringer och ber om hjälp eftersom ingen annan tycks leta ordentligt. Misty packar sina väskor och reser motvilligt tillbaka till Nashville för att ta reda på sanningen bakom brorsdotterns försvinnande.
Väl framme i musikstaden inser hon snabbt att varken polisen eller människorna runt Charlie bryr sig särskilt mycket. De avfärdar händelsen som ett vanligt infall från en ung sångerska. Misty tvingas därför ta saken i egna händer, trots att staden rymmer smärtsamma minnen från den karriär hon lämnade för tjugo år sedan.
Regissören Shana Feste återvänder här till samma miljö som i Country Strong. Den här gången försöker hon dock skapa en betydligt mörkare kriminalhistoria full av solkiga skivbolagschefer, svartsjuka musiker och gamla oförrätter.
Chastain bär ett tunt manus
Misty Jones är en hård och kantig gestalt som hellre drar fram ett gevär än ber om ursäkt. Jessica Chastain spelar henne med hög energi, mycket vrede och ett ständigt uppskruvat humör. Hon gör även sina egna sånginsatser med heder, men figuren känns ofta mer som en samling överdrivna idéer än en verklig människa av kött och blod.
Dialogen blir ibland onödigt teatralisk när Misty ska leverera tuffa repliker till alla hon möter. Det finns ansatser till att berätta om baksidan av berömmelsen och hur branschen utnyttjar unga kvinnor. Manuset nöjer sig dock mest med att skrapa på ytan innan nästa krogbråk tar vid.
Runt huvudpersonen rör sig bekanta ansikten som sällan hinner få något egentligt djup. Garrett Hedlund spelar den smidige managern Roy med en trött distans, medan sångerskan Carter Faith gör sin filmdebut som den försvunna flickan. Jennifer Nettles dyker upp i en mindre roll som gammal sångpartner, och hennes duett med Chastain tillhör filmens få musikaliska ljuspunkter. Skådespelare som John Hawkes och Norbert Leo Butz syns till i korta scener, men deras figurer glöms snabbt bort.
Mysteriet saknar puls och överraskningar
Som ren thriller faller filmen platt på grund av ett svagt och utdraget tempo. Berättelsen på nästan två timmar segar sig fram genom välkända spår, från besatta beundrare till opålitliga pojkvänner. Det saknas den verkliga känsla av hot som krävs för att en sydstatsdeckare ska fungera, till skillnad från serien Sharp Objects där stämningen hela tiden var tät, obehaglig och oförutsägbar.
I stället för att låta gåtan växa rör sig handlingen rakt framåt utan några hinder som engagerar. De misstänkta personerna är så tydligt markerade från första stund att det aldrig uppstår någon osäkerhet kring vem som vill illa. När farorna väl dyker upp, i form av förföljande bilar eller hotfulla besök, känns scenerna mer plikttrogna än genuint farliga.
Fotot fångar visserligen de glansiga scenerna och slitna barerna på ett snyggt sätt, med rätta neonskenet över gatorna i Nashville. Regissören lyckas däremot aldrig knyta ihop de personliga såren med själva brottsutredningen. Resultatet blir en splittrad historia som varken fungerar som ett skarpt branschdrama eller en nagelbitande jakt på en försvunnen släkting.
Filmen passar bäst för den som vill ha kravlös bakgrundsunderhållning och uppskattar Jessica Chastain i barska cowboyhattar. Heartland finns att se på Netflix.



