
Ebenezer bjuder på stämningsfull skräck men en ojämn huvudroll
Recension av Ebenezer
Ti Wests tolkning av Charles Dickens julsaga imponerar med mörk viktoriansk gotik och kusliga spöken. Johnny Depps teaterartade huvudroll gör dock att förvandlingen från snåljåp till varm människa lämnar tittaren ganska sval.
Ebenezer tar sig an den klassiska berättelsen om snåljåpen Scrooge med en tydlig dragning åt klassisk skräck. Regissören Ti West, känd för filmer som The House of the Devil och Pearl, levererar en tät och obehaglig julberättelse. Det visuella hantverket övertygar, även om filmens centrala gestalt inte riktigt når ända fram.
Handlingen följer välkända spår. Den bittre affärsmannen Ebenezer Scrooge plågar sin underbetalde kontorist Bob Cratchit och avvisar alla försök till julstämning. På julaftonskvällen hemsöks han först av sin döde kompanjon Jacob Marley, och därefter av tre spöken från det förflutna, nutiden och framtiden. De tvingar honom att se konsekvenserna av sin egen girighet.
Gotisk stämning och kusliga spöken
Styrkan i Ebenezer ligger i den omsorgsfullt byggda miljön. Produktionsdesignern Eve Stewart har skapat ett sotigt, fuktigt och förfallet London som känns genomgående ogästvänligt. Tillsammans med Checco Vareses mörka foto förvandlas staden till en plats där spöken smälter in helt naturligt.
West lånar friskt från gammal brittisk skräcktradition. Här finns gott om obehagliga effekter, från ruttnande vålnader till plötsliga skräckmoment som gör att filmen inte passar de yngsta i familjen. Andrea Riseborough är minnesvärd som det förflutnas spöke, klädd som en likblek spökbrud med stirrande blick. Tramell Tillman gör ett starkt intryck som nutidens spöke, vars kropp bokstavligen spricker sönder under besökets gång. Ian McKellen sätter också en fin ton i en ny prolog där han spelar Marley innan döden inträffar.
Depp fastnar i manér
Johnny Depp gör sin första stora studioroll på många år under tjocka lager av ålderssmink. Han lånar mycket från stumfilmens överdrivna gester och den brittiska teaterns buskis. Ibland glimtar hans komiska tajmning till, men spelet blir ofta för utstuderat.
Problemet med Depps tolkning är att kylan och elakheten känns som en mask snarare än en verklig egenskap. När Scrooge senare ska mjukna saknas det känslomässiga djup som behövs för att omvändelsen ska gripa tag. Samspelet med Rupert Grints lågmälde Bob Cratchit och Sam Claflins hoppfulle brorson Fred fungerar, men Daisy Ridley får alldeles för lite utrymme i en anonym biroll.
Manuset av Nathaniel Halpern följer Dickens originaltext mycket troget, trots att marknadsföringen försökt sälja in filmen som en helt ny bakgrundshistoria. Berättelsen är uppdelad i bokens kapitel och håller ett jämnt, effektivt tempo under sina 115 minuter.
Ebenezer passar vuxna och äldre tonåringar som uppskattar klassisk brittisk spökatmosfär och gotisk skräck i juletid, men som inte förväntar sig en nyskapande dramatik. Filmen visas på bio.


