
Madden trampar snett bakom all plast
Recension av Madden
David O. Russells porträtt av fotbollsikonen John Madden drunknar i skrikiga karikatyrer och ett splittrat tempo. Trots några roliga stunder lyfter filmen aldrig från skissnivån.
Historien om tränaren och tv-profilen John Madden rymmer gott om stoff för ett fängslande sportdrama. Här finns en stor Super Bowl-seger med Oakland Raiders, en osannolik karriär som folkkär kommentator och grundandet av tidernas mest framgångsrika sportspelserie. Ändå lyckas David O. Russell göra förvånansvärt lite av detta tacksamma material.
Handlingen tar vid under storhetsdagarna i mitten av 1970-talet. John Madden når toppen med Raiders, men den konstanta pressen och ett blödande magsår tvingar honom bort från sidlinjen i förtid. Hustrun Virginia hoppas få tillbaka sin man, men en rastlös själ kan sällan sitta stilla länge. Snart lockas han in i CBS tv-studio bredvid veteranen Pat Summerall, samtidigt som datorspelsbolaget Electronic Arts unga grundare Trip Hawkins vill överföra hans taktiska anteckningsbok till en digital upplevelse.
Maskerad utan mänsklig närvaro
Nicolas Cage tar sig an titelrollen iklädd en massiv kroppsdräkt och rikligt med latex. Skådespelaren bjuder på sin vanliga gränslösa energi, men tolkningen stannar vid en skissartad imitation i stället för att gestalta en levande människa. Madden framställs som en vimsig, bullrande figur vars repliker ofta mumlas fram bakom konstgjorda kinder, vilket gör att den verkliga värmen försvinner.
Betydligt mer underhållande är Christian Bale i rollen som Raiders excentriske ägare Al Davis. Bale satsar fullt ut med bakåtslickat hårfäste, kraftig New York-dialekt och en rovlysten blick. Dynamiken mellan den besatte tränaren och hans lika maniske chef bjuder på filmens starkaste gnistor, men även här tar maskeraden ofta överhanden. Kathryn Hahn och Sienna Miller kämpar i otacksamma biroller som fruarna på hemmaplan. Manuset ger dem mycket lite utrymme att bygga upp ett genuint familjedrama som berör.
Ett tempo som kväver dramat
Filmen kastar sig framåt med ett stressat bildberättande som försöker efterlikna stilen i Casino, fullt av plötsliga klipp och tidstypiska rocklåtar på ljudspåret. Berättartekniken döljer inte att manuset saknar en tydlig dramatisk motor. Allvarliga ämnen som kroniska magsmärtor, äktenskapskriser och plötsliga uppbrott avhandlas i ett rasande tempo innan regin genast rusar vidare mot nästa sketchartade scen.
Allt är inte misslyckat i detta spretiga bygge. Sekvenserna kring tv-sändningarna och det tidiga arbetet med tv-spelet hör till filmens få ljuspunkter. John Mulaney bjuder på skarp komisk tajming som teknikpionjären Hawkins, och scenerna där den analogt drillade Madden tvingas förklara avancerad blockeringstaktik för unga programmerare bjuder på äkta charm. När kameran fångar hur Madden ivrigt klottrar pilar över tv-rutan syns glimtar av den passion som en gång trollband hela USA. Det räcker dock inte för att rädda en helhet som känns märkligt ojämn, ytlig och utan emotionell tyngd.
Madden passar främst för den som vill se Nicolas Cage och Christian Bale gå fullständigt vilse i yviga maskeradroller eller för tittare med ett djupt intresse för amerikansk idrottshistoria. Filmen finns att strömma på Prime Video.



